Min väg till utveckling och framgång

Så länge man tror på det man gör, är ingenting omöjligt. Tro kan flytta berg. Det spelar ingen roll om man har sämre förutsättningar än någon annan, jobbar man hårdare kommer man ikapp och tillslut förbi. Det gäller det att vara tålmodig, att kunna tackla motgångar och hela tiden lära sig. Men framförallt älska det man gör, utan glädje är det svårt att finna drivkraft. Det spelar ingen roll vad man vill bli framgångsrik inom, passionen måste finnas där. Ibland finns den där redan från början, men det svåra är att kunna behålla den, speciellt när man är ung. Därför är det viktigt att befinna sig i en miljö som stimulerar till detta, att man får rätt typ av stöd och coaching.

Jag började tävla i alpint när jag var runt sju år. Det började med klubbtävlingar, innan det övergick till tävlingar inom distriktet (Västergötland) och sedermera regionen (region 5, dvs Götaland), innan det blev dags för USM. På hemmaplan kunde jag vara med och slåss om pallplatser, men direkt när jag kom ut och fick möta åkare från andra regioner insåg jag att vi från region 5 var ganska långt efter alla andra. Jag har ett svagt minne av att jag var 35:a på slalom i USM i Duved 2002, ungefär trea från slutet. Axel Bäck vann, och jag var väl distanserad med 11-12 sekunder, och då var slalom min favoritgren. Liknande scenario utspelade sig på USM i Arvidsjaur, och när det blev dags för YJSM placerade jag mig runt 40 i både slalom och storslalom, precis inne topp-20 i min ålder, något jag minns att jag var otroligt nöjd med.

Jag sökte in till alla skidgymnasier, men kom inte in på ett enda. Jag hade dock fått nys om Tärnaby Skidhem, som gladeligen tog emot mig. Tränarna hade till och med haft ögonen på mig fick jag veta i efterhand, dom hade sett en utvecklingspotential. Det var egentligen under mitt första år på skidhemmet som utvecklingen började ta fart, mycket på grund av att jag bytte ut två träningspass i veckan hemma i Billingebacken under januari-mars, till tre till fem träningspass i Tärnaby under november-maj. Resultaten började sakta komma, jag minns att jag kom elva som bäst på YJSM. Under andra året började jag åka FIS-tävlingar mer på allvar, men under tredje året var jag fortfarande långt bakom grabbarna i täten. Under fjärde och sista året på skidhemmet tog jag min första FIS-seger, samtidigt som jag drog på mig svåra ryggproblem. Målet med säsongen var att få en plats på Tärnaby Skidakademi vilket jag lyckades med, även om jag inte hade ranking nog bra gentemot ett flertal andra sökande (som inte kom in).

Första året på skidakademin ägnades åt rehabträning för ryggen, samtidigt som jag kom igång med skidåkningen allt mer på slutet, dock uteblev tävlandet. Under andra- och framförallt tredje året tog jag ett ganska stort kliv framåt och började plocka allt fler pallplatser och segrar på FIS-tävlingar. Detta mycket på grund av allt jag lärt mig från min skada – jag kunde inte träna lika många åk och träningspass som de andra på grund av den gamla skadan som fortfarande låg kvar och påverkade mig negativt, och i och med detta började jag se på min träning lite annorlunda. Jag tog tillvara på all träningstid jag hade, uppskattade den mer, försökte fokusera på rätt saker. Jag började också jobba med ett helhetsperspektiv på min skidåkning. Jag hade en klar bild på hur jag ville åka skidor, hur jag ville att det skulle kännas. För att uppnå detta bröt jag därefter ner denna helhetsbild till 3-4 olika tekniksaker som jag skulle jobba på. Jag experimenterade mycket vågat med olika tankeuppladdningar innan start, provade flera olika typer av uppladdningar innan jag hittade en form som passade mig.

Under fjolårssäsongen, mitt fjärde år på skidakademin, kom efter många års slit lite av ett genombrott här hemma i Sverige. Jag radade upp 21 pallplaceringar och förbättrade min världsranking i slalom till topp 150. Den gångna säsongen fortsatte i samma stil med en handfull segrar här hemma i Sverige, ett brons och två fjärdeplatser under SM, och ett flertal starter i europacupen.

Nu startas en ny säsong med nya mål. Till att börja med kommer jag troligtvis starta med att jag åker ner till Australien och Nya Zeeland i juli månad, för träning och tävlingar. Tanken är sedan fler försäsongsläger under hösten och sedan hitta en bra form inför FIS- och europacuppremiären. Jag är fortfarande inskriven på skidakademin, men tanken är att försöka skaffa bil och resa runt mer på egen hand, framförallt nere i alperna för att hitta bra träningsmöjligheter och även tävlingar med bra startfält. Men först ser jag fram emot en vår/sommar med hård barmarksträning, det är ingen hemlighet att det krävs mycket tid i gymmet och ute i löpspåren om man skall kunna prestera på topp fysiskt sett och klara sig från skador under vintern.

Kommentarer

Mycket intressant att läsa.

Mycket intressant att läsa. Tror detta skulle kunna inspirera fler unga åkare som inte haft optimala förutsättningar tidigt att satsa vidare. Blir intressant att se när du når din fulla potential. 50% av de manliga världscupåkarna som är rankade topp 30 är f n 29 år eller äldre, endast 4 st är 25 år eller yngre. Lycka till med din fortsatta satsning och utveckling!

Tack för din kommentar Jan.

Tack för din kommentar Jan. Ja jag känner att jag har mycket kvar innan jag har nått min fulla potential. Och precis som statistiken visar så tar det tid för de flesta, det gäller bara att fortsatt jobba målmedvetet.

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Plain text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.