Best of AFRICA!!!

Vilken resa! Så många intryck på så få dagar har jag aldrig varit med om i hela mitt liv. Det må vara många bilder jag lagt upp, men har ändå inte kommit i närheten av att lyckas summera resan genom dessa. Resan började i alla fall med en uppgradering till första klass under nattflyget från Arlanda till Addis Ababa, Etiopien. Inte för att jag har problem att somna på osköna ställen som i en flygstol i ekonomiklass, jag kan göra det ståendes på händer om det skulle krävas, men att sova en hel natt på ett flyg har jag aldrig tidigare lyckats med. Hade dock hellre bytt bort min uppgradering och komfort mot att mitt bagage inte blev kvar under mellanlandningen i Etiopien. Jag brukar resa med pjäxorna som handbagage, men den här gången hade jag faktiskt plats över så jag kunde stoppa ned dom i det vanliga bagaget. Fantastiska 2x23 kg är standard för bagaget på Etiopien Airlines, antagligen en kompensation för all inkompetent personal och den dåliga service bolaget i övrigt erbjuder.

Väl i Johannesburg blev jag upphämtad av en äldre kvinna som körde köra mig till skidorten, Tiffindell, en resa på cirka 70 mil. Jag fick en 7 timmar lång historielektion om Sydafrika, samt kunskap i hur och var man skall röra sig för att undvika bli rånad eller dödad. Hon indikerade visserligen att jag var i trygga händer under just denna resa. Om vi skulle råka ut för rånförsök i samband med punktering, stopp vid trafikljus eller liknande, så bar hon med sig pistol. Och hon skulle tydligen inte tveka att skjuta om det behövdes. I vilket fall flög vi fram på vägarna,och folk körde totalt värdelöst, så många idiotiska omkörningar över krön och i kurvor har jag aldrig sett. Många av sydafrikanerna, enligt min förares utsago, köper deras körkort eftersom det är billigare än att försöka ta det på lagligt vis. Sanning eller inte, det verkade logiskt. Vi såg två trafikolyckor längs resan, den första var en frontalkrock mellan två bilar, med största sannilikhet dödsolycka då fronten på en av bilarna var intryckt till förarstolen. En timme efter det höll vi på att köra på en svart man som just efter ett krön stod och vinkade för fullt, och bredvid han låg en tillsynes livlös man. Det var mörkt, vi hann undvika dom genom att svänga ut på motsatt körfält, för att sedan köra över en hel drös med bildelar och krossat glas. Kvinnan tittade på mig och sade att man aldrig stannar i Sydarfika under natten när man kör bil, oavsett situation. Detta kunde vara en fälla. Istället ringde hon polisen, så fick dom ta hand om det hela.

Väl i Barkly East, blev vi upphämtade av Alex som varit den som roddat med resan. Vår lilla Nissan skulle inte klara bergspasset, utan vi fick hoppa in i hans pickup, inte till min förtjusning eftersom jag fick ligga bak i skåpet. Under resan upp för berget var jag 100% säker på att vi skulle dö, jag ångrade så djupt att jag åkt ner till Sydafrika. Efter ett par bredsladdar och hopp nådde vi slutligen Tiffindell en och en halv timme senare, och ingen var mer lycklig över att vara framme än just jag. Klockan var ett på natten, halva klubbledningen var uppe och tog emot mig, och vi satt ner och åt middag tillsammans, fantastiskt trevliga människor. Efter fyra timmars sömn började sedan morgonens slalompass i backen vid sju-tiden. Aningen trött och sliten efter 56 timmars resa, skrapade jag ihop diverse utrustning som jag kunde låna under passet. Körde med ett par Lange semi-racepjäxor som var cirka 11 år gamla och flexade då 130 som nya, vilket dom garanterat inte gjorde nu. Minns att jag hade exakt likadana när jag gick i nian på högstadiet, bara att jag hade 28,5 i storlek då, inte otrycka 26,5:or som dessa. Insåg snabbt att det var totalt omöjligt att åka på skär, det gick inte ens att försöka åka snabbt. Upskattningsvis skulle jag vara 10-15 sekunder efter per åk med dessa pjäxor. Åkte istället och bara kände på snön och positionen för att jobba upp lite muskelkontakt och känsla. Efter fyra åk slet jag uppgivet av mig pjäxorna, ändå ganska exalterad över att befinna mig i Afrika och stå på skidor.

Under dag nummer två väntade första racet. Jag fick tag i ett par Nordica Dobermann pjäxor, årsmodell 2005. Minns att jag hade ett par likadana pjäxor när jag gick i tvåan på skidhemmet. Skillnaden var då att jag körde med 27,5 i storlek, inte ett par otryckta 26,5:or som dessa. Precis som med Lange-pjäxorna hade flexen i dessa pjäxor sett sina sista dagar, får många år sedan. Min häl tog emot i bak och stortån i fram, när jag har foten barfota nere i pjäxskalet, dvs utan innerskon. Smärtan som jag stod ut med när jag körde med dessa var olidlig, jag gjorde inte ens ett inåk utan åkte direkt upp på start för att köra mitt åk. Jag ville inte ge upp på förhand, utan intalade mig att jag skulle kunna köra på som vanligt, bara jag vågade lite på mig själv och vara tillräckligt brutal. Det går att lura skallen ibland, men inte den här gången. Jag åkte visserligen helt okej, försökte gasa, men det var så långt ifrån vad som egentligen skulle gått att göra med min utrustning. Stundtals kändes det som att pjäxorna inte gick att kontrollera, de samarbetade inte med skidorna. Åket slutade med en urkörning, i en hårnål, jag var sen in och pjäxorna svarade inte som de skulle, helt chanslös. En av bilderna ovan visar min reaktion en stund efter målgång, allt kändes hopplöst. Under andra tävlingen körde på så gott jag kunde och blev 7,5 sekunder efter en österrikare som vann, och han var nog glad över att jag åkte med skitpjäxor eftersom jag "hjälpte" till med att få ner påslaget.

Ruairi, som ni ser på bilden tillsammans med mig när vi sitter på en lunchrestaurang, var son till kvinnan som körde mig till Tiffindell och också den som hjälpte mig få min väska till Tiffindell. Efter uppskattningsvis 30-40 samtal och nästan lika många personliga hot mot folk i luren så lyckades han och hans mamma få tag på en kille som dem tvingade köra upp väskan till Tiffindell. Och den stackars killen vågade inget annat göra. Ruari sa till killen att han pratat med hans chef som hade gått med på att sanktionera hans resa, vilket inte var sant för fem öre. Nio på kvällen satte sig denna stackare och påbörjade den långa resan. Nio på morgonen kom han fram, 20 minuter för sent för att hinna till tredje racets förstaåk. Jag gjorde vad jag kunde med Nordica-pjäxorna och lyckades att få till ett bra åk utifrån förutsättningarna, endast två sekunder bakom Tim och Köll som var i täten. Inför åk två fick jag äntligen plocka på mig min pjäxor, fartdräkten hann jag inte byta, tiden var knapp. Inget inåk, direkt in i banan. Tredje snabbaste tid, med lite Hawai nere på den flackare delen, mycket bättre än förväntat. Åkningen kändes kanon, skidorna hade aldrig känts så aggressiva, det var nästan svårt att hantera dem på grund av det plötsliga pjäxbytet, jag hade hunnit bli van med ett par pjäxor som genererade noll svar. Det var som att gå från en folkracebil till en F1-bil, ungefär. Skidorna svängde mer eller mindre av sig själva, både när jag ville det och inte ville det, och jag var nära flertalet grenslingar.

Race nummer fyra, sista racet, min första riktiga chans. Åkningen kändes bra, försökte pusha så hårt jag bara kunde, även om jag bara hade ett åk i kroppen med min utrustning så körde jag som om jag haft ett helt träningsläger i ryggen. Men det var inte min dag, inte mina race, inte min resa över huvud taget. 10-15 käppar innan mål grenslade jag en hårnål. Enormt tungt, att ha åkt så långt och bli så otursförföljd. Men sådan är skidåkning. Jag var less några minuter, men jag såg till att det gick över ganska snabbt. Frågade om jag fick köra föråket i andraåket, vilket jag fick. Vi lattjade innnan start och spelade in en rolig video då grabbarna stod och ”peppade” mig, och sedan drog jag iväg. Jag var snabbast med knappt en halvsekund i det åket. Ett föråk är inte tävling, men det var i alla fall kul att få till ett åk. Att tävlingarna blev som dom blev var självklart tråkigt, men hade jag vetat utfallet innan hade jag åkt ändå, utan minsta tvekan. Hela vistelsen var så fullproppad med roliga och härliga stunder som jag kommer minnas för resten av mitt liv.

Under resan tillbaka till Johannesburg såg vi en minibuss som låg ett tiotal meter bredvid vägen, sönderbränd. Precis på samma ställe som jag och kvinnan fick svänga ut i vägen för att undvika köra på den svarta man och den livlösa mannen som låg bredvid. Tragiskt, jag hoppas verkligen att mannen överlevde, och likaså om det fanns fler passagerare. Eftersom Tim och övriga bodde så pass uruselt dåligt och osäkert när dem kom ner till Johannesburg, så bokade vi ett fint hotell i ett säkert område de två sista nätterna i Johannesburg. Under eftermiddagen när vi kom dit försökte en man råna en bilist vid ett trafikljus, rånaren sköt mot mannen genom rutan men missade, och bilisten kunde tack och lov fly därifrån. Och det var 150 meter från vårt hotell. Som sagt, det kändes att man var långt hemifrån. Sista dagen fick jag och Filip skjuts av Ruairi till ett Safari som låg två timmar bort med bil. Vi hämtade lånebilen vid ”The Ski Deck” (se bilder ovan), ett ställe där sydafrikanerna lär sig att stå på skidor för första gången. Synd att de inte hade en lektion när vi var där, hade varit något att se. I vilket fall, på väg mot safarit åkte genom otroligt fint landskap, och passerade många fattiga byar där folk som hade det bra bodde i plåtskjul. Safarit var häftigt, fick inte möjlighet att se alla ”Big Five”, men tre utav dessa i alla fall – elefant, noshörning, och lejon! Och självklart massor med andra djur som zebror, aligatorer, antiloper. Och vid den avslutande gruppmiddagen under kvällen så blev vi bjudna på en buffé där de serverade alla dessa djur. Kändes ganska sjukt att äta många av djuren man precis sett på safarit, haha.

Det här blev långt, men sammanfattningsvis kan jag kort och gott säga att det var den mest händelserika och roligaste resa jag gjort! Tiffindell har planer på att utöka utbudet av backar och träningserbjudanden, de siktar på att bli det nya Nya Zeeland. Och de har all chans att dra dit träningsgrupper, det är ett optimalt ställe att vara på. Kostar lite, boende 50 meter från backen, bra service, fin backe – det må inte se mycket ut för världen på bilderna, men i år var en dålig vinter. Vi hade 15 slalomkäpp brant följt av 35-40 käpp flack med lite lut. Är backen öppen hela vägen uppifrån som den generellt är så är det runt 40 käpp brant. Så, planerar ni att prova något nytt, så rekommenderar jag er att åka dit på träningsläger/tävlingar, trots mina skräckhistorier ovan. Se bara till att ordna säker transport och bra boende i Johannesburg om det är dit ni flyger, det var det vi inte riktigt var förderedda på.

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Plain text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.