Vad gör man när det inte gått som man förväntat sig? Under en väldigt lång period har man föreställt sig ett scenario, jobbat mycket hårt för att det skall bli verklighet, och när väl tiden är inne, ja då går precis allt som man inte vill. Helt plötsligt står man där, blottad, drar i nödbromsen, reservplanen fungerar inte heller, allt går bara än sämre än vad det nödvändigtvis hade behövt. En negativ tanke och frustration blir till två, som tillsammans bildar en ond spiral, som man hjälplöst kan falla ner i alldeles för långt. Någonstans långt där nere, befann jag mig igår.

Min form var egentligen ganska okej, till och från. Inte min livs form, men ändå en form för ett bra resultat. Men säsongspremiären gick inte alls som planerat, snarare precis tvärtom. Fyra DNF, fyra uråkningar, fyra misslyckanden, fyra tävlingar där självförtroendet gick från ganska bra till 0. Jag kan tillägga att under hela året 2015 hade jag inte en endaste uråkning på ca 64 tävlingar om jag minns rätt. En helt ny situation, jag har under hela min karriär inte varit med om något liknande. Vad skulle jag göra för att vända detta?

Mitt i all besvikelse, så fann jag en liten gnista positivitet. Under storslalomracet åkte jag så bedrövligt dåligt i förhållande till hur jag kan göra, så efter uråkningen i andraåket (efter att ha legat 54:a efter första) skämdes jag nästan när jag till person A sa något i stil med "jag kände ändå lite bra känsla i ett par svängar". Den lilla positivitet jag kände i dessa svängar, framkallade jag i större format, i fler exemplar, klippte ihop till ett helt åk kantat av väldigt goo känsla, hopp och självförtroende. Från startnummer 35 vände jag allt, och gick in med fjärde bästa tid! Om jag innan målat upp bilden i skallen så besannades allting just där och då. I andraåket åkte jag lika bra bortsett från ett par små missar, och jag slutade tillslut som elfte man i tävlingen. Med tanke på att jag hade fyra DNF i ryggen kändes den där elfteplaceringen som en seger, och det tänker jag ta med mig nu framöver när det är dags för träning i Gällivare och sedan Europacuppremiär senare nästa vecka, i just, Levi.

Negativa tankar blockerar tankarna, med försök att se förbi det, finn det positiva, fånga det, och ta tillvara på det! Och som med allt annat så krävs det ihålligt arbete, ge inte upp direkt, fortsätt jobba så kommer lön för mödan.

#tisdagstankar

Må väl!

Mvh
Emil

11/22/2016 - 18:59 | Kategori: | 0 Kommentarer »

Hur många gånger har man inte stått där på start, och tänkt, "det här är mitt livs chans, så här bra läge får jag inte igen, den här måste jag ta tillvara på". Varenda ord och tanke i den meningen är så fel, så mentalt motarbetande för en eventuell bra prestation. Med åren har jag insett att, det kommer fler lägen, bättre lägen, hela tiden. Så, det är lika bra att ta chansen direkt, inte hålla igen. Kör man ur, kör man ur, och då får chans att vinna nästa race istället. Ofta råkar man måla upp just den här tävlingen och den här situationen alldeles för mycket. Tänker jag tillbaka så trodde jag att min karriär mer eller mindre stod på spel när jag hade chans att punkta under 50 för första gången. Jag hade fel. Jag tappade skidan i andraåket, men så här i efterhand var det inte särskilt avgörande. Det som är avgörande är att fortsätta träna, fortsätta träna på rätt saker, och träna mycket. Det gjorde jag, och jag kom under 50 i punkter.

I helgen hade jag en bra chans, WC-slalomen i Levi bjöd på fina förhållanden i form av stenhård balk. Det är inte ofta det råder så fina förhållanden då man har startnummer som är 70+, så det gäller just att ta chansen. Jag klev på allt vad jag hade i början och var 33:e man vid mellantiden, men just i ingången i branten kom jag lite för rakt på, jag höll på att lägga mig på en inner, försökte rädda mig, men ett par käppar senare tvingades jag bryta (se foto, taget av http://www.zoom-agence.fr/). Klantigt. Jag borde kunna varit mer skärpt vid ingången, någonting som jag får ta som en lärdom. Jag gav mig själv chansen till att åka fort i alla fall, det är det viktigaste, för det blir inga andraåk genom att åka safe. Nåväl, det kommer fler race och chanser!

#tisdagstankar

/Emil

11/15/2016 - 22:08 | Kategori: | 0 Kommentarer »

Säsongspremiären är alltid speciell. Vissa njuter av känslan att äntligen få kasta sig ut och visa vad man går för, medan vissa säkerligen känner sig väldigt osäkra kring att naket få blotta sin åkning inför en hel skidnation som stirrar. Stunden innan start kan vara så brutalt jobbig att man just där och då, önskade att man befann sig på en annan plats, eller att man bara kunde spola fram bandet 10 minuter och att åket var gjort, eller att man grenslar andra porten så att man slipper möte banan. Känslorna och tankarna som sveper genom huvudet och kroppen vid restationsrädsla på start är brutala, dom splittar självförtroendet, stampar ner det i botten, och får en att glömma allt det man skall tänka på. Allt vänder sig emot dig, banan blir den fiende som gör allt i sin makt för att besegra dig. Personligen har jag haft dessa problem, och jag tror många kan känna igen sig.

Nu är det några år sedan för min del, jag har lyckats jobba bort det hel och hållet, vilket jag är tacksam över. Numera kan jag njuta mer på start, sjunka in i en koncertration där jag fokuserar på det jag faktiskt kan påverka. Förut var jag osäker på min åkning, trodde att jag behövde åka ännu snabbare, ännu bättre, ännu rakare, släppa ännu mer, för att kunna prestera. Men även om man tävlar på tid mot konkurrenter, kan jag bara konkurrera på bästa sätt genom att faktiskt göra mitt jobb precis som jag gjort det innan. Personligen vet jag att jag åker som snabbast om jag åker ut till punkt och går på så hårt jag kan på så kort tid som möjligt, och med så mycket rörelse jag kan. Det är min uppgift, det är så jag memorerar banan, det är mitt mål med åket. Man måste ha klart för sig vad det är som gör att man åker fort, och hålla sig till den planen. Vet man det, då infinner sig ett lugn, och lär man sig att kontrollera dessa tankar så att man inte svävar iväg i huvudet, då blir man inte lika nervös. Sedan finns det 150 andra olika tips för att bli kvitt med prestationsångesten/nervositeten, men jag kommer att återkomma till fler tips på tankegångar för att kunna prestera så bra som möjligt utifrån ens förutsättningar, längre framöver.

På söndag har jag säsongspremiär, denna gången är säsongspremiären för min del, en världscupstävling. Med tanke på att jag gjorde WC-dubut precis innan jul förra säsongen, så är detta en ny situation, men samtidigt så lik alla mina andra säsongspremiärer. Röd-blå-röd-blå och så vidare, man behöver inte göra allt mer komplicerat än vad det är. Jag har mina mål som jag siktar emot, men just resultatmålen kopplar jag bort vid sådana här gånger, det är fokus på prestation. Det enda jag tänker på är att jag skall gå ut och göra mitt jobb, min åkning, på mitt sätt, och så får vi se sedan när jag väl kommer i mål, hur alla andra presterat i jämförelse med mig.

Jag hör av mig nästa tisdag igen, och tanken är att fortsätta tänka högt varje tisdag, så på återseende! #tisdagstankar

/Emil

11/08/2016 - 21:38 | Kategori: | 0 Kommentarer »

Jag har öppnat en ny webshop - www.ejdivision.com

Finansieringen av en skidsäsong är alltid svår, och det gäller hela tiden att finna nya sätt att få ekonomin att gå ihop. Därför har jag under senaste månaderna jobbat på ett projekt, som äntligen nu är klart och lanserat. Jag säljer stiliga och coola kepsar, av mycket god kvalité, med min EJ-logotyp i fram. För ynka 249 kr (ex frakt) så kan du nu med andra ord både få en snabb keps och vara med och göra min skidsäsong ekonomisk hållbar.

Även om du själv inte bär keps till vardags kanske du vet en polare eller kusin som gör det? Tipsa gärna, eller ge bort i födelsedagspresent eller som en överaskning.

Fotografen som tagit bilden ovan är Axel Adolfsson, en del i det crew som driver Yweski magazine, in och kika på deras webbsida och tidning: http://yweski.com/

Hade gott så länge så hörs vi,

Mvh
Emil

07/25/2015 - 22:54 | Kategori: | 0 Kommentarer »

Den här hemsidan kommer att förbli ouppdaterad under en längre tid framöver, men den kommer att leva vidare längre fram i tiden, fast i en annan skepnad med annan typ av innehåll. Jag har istället skapat en sida på facebook, som jag hela tiden kommer att uppdatera med bild och text från tävling och träning. Ni kan också följa mig på min instagram, där publicerar jag bilder på allt möjligt roligt som händer i mitt skidåkarliv.

This website will remain out of date for a period of time to come, but further on it will be updated again, but then with other type of content. Instead, I have created an athlete page on facebook, which I constantly will update with text and pictures from competition and training. You can also follow me on my instagram, where I publish pictures of all sorts of fun stuff that happens in my life as a skier.

Länk till min facebook-sida / Link to my facebook page: https://www.facebook.com/emiljohanssonu

Länk till min instagram / Link to my instagram: http://instagram.com/emiljohanssonu
Användarnamn på instagram / Nicknamne on instagram: @emiljohanssonu

12/12/2014 - 15:38 | Kategori: | 0 Kommentarer »

Vilken resa! Så många intryck på så få dagar har jag aldrig varit med om i hela mitt liv. Det må vara många bilder jag lagt upp, men har ändå inte kommit i närheten av att lyckas summera resan genom dessa. Resan började i alla fall med en uppgradering till första klass under nattflyget från Arlanda till Addis Ababa, Etiopien. Inte för att jag har problem att somna på osköna ställen som i en flygstol i ekonomiklass, jag kan göra det ståendes på händer om det skulle krävas, men att sova en hel natt på ett flyg har jag aldrig tidigare lyckats med. Hade dock hellre bytt bort min uppgradering och komfort mot att mitt bagage inte blev kvar under mellanlandningen i Etiopien. Jag brukar resa med pjäxorna som handbagage, men den här gången hade jag faktiskt plats över så jag kunde stoppa ned dom i det vanliga bagaget. Fantastiska 2x23 kg är standard för bagaget på Etiopien Airlines, antagligen en kompensation för all inkompetent personal och den dåliga service bolaget i övrigt erbjuder.

Väl i Johannesburg blev jag upphämtad av en äldre kvinna som körde köra mig till skidorten, Tiffindell, en resa på cirka 70 mil. Jag fick en 7 timmar lång historielektion om Sydafrika, samt kunskap i hur och var man skall röra sig för att undvika bli rånad eller dödad. Hon indikerade visserligen att jag var i trygga händer under just denna resa. Om vi skulle råka ut för rånförsök i samband med punktering, stopp vid trafikljus eller liknande, så bar hon med sig pistol. Och hon skulle tydligen inte tveka att skjuta om det behövdes. I vilket fall flög vi fram på vägarna,och folk körde totalt värdelöst, så många idiotiska omkörningar över krön och i kurvor har jag aldrig sett. Många av sydafrikanerna, enligt min förares utsago, köper deras körkort eftersom det är billigare än att försöka ta det på lagligt vis. Sanning eller inte, det verkade logiskt. Vi såg två trafikolyckor längs resan, den första var en frontalkrock mellan två bilar, med största sannilikhet dödsolycka då fronten på en av bilarna var intryckt till förarstolen. En timme efter det höll vi på att köra på en svart man som just efter ett krön stod och vinkade för fullt, och bredvid han låg en tillsynes livlös man. Det var mörkt, vi hann undvika dom genom att svänga ut på motsatt körfält, för att sedan köra över en hel drös med bildelar och krossat glas. Kvinnan tittade på mig och sade att man aldrig stannar i Sydarfika under natten när man kör bil, oavsett situation. Detta kunde vara en fälla. Istället ringde hon polisen, så fick dom ta hand om det hela.

Väl i Barkly East, blev vi upphämtade av Alex som varit den som roddat med resan. Vår lilla Nissan skulle inte klara bergspasset, utan vi fick hoppa in i hans pickup, inte till min förtjusning eftersom jag fick ligga bak i skåpet. Under resan upp för berget var jag 100% säker på att vi skulle dö, jag ångrade så djupt att jag åkt ner till Sydafrika. Efter ett par bredsladdar och hopp nådde vi slutligen Tiffindell en och en halv timme senare, och ingen var mer lycklig över att vara framme än just jag. Klockan var ett på natten, halva klubbledningen var uppe och tog emot mig, och vi satt ner och åt middag tillsammans, fantastiskt trevliga människor. Efter fyra timmars sömn började sedan morgonens slalompass i backen vid sju-tiden. Aningen trött och sliten efter 56 timmars resa, skrapade jag ihop diverse utrustning som jag kunde låna under passet. Körde med ett par Lange semi-racepjäxor som var cirka 11 år gamla och flexade då 130 som nya, vilket dom garanterat inte gjorde nu. Minns att jag hade exakt likadana när jag gick i nian på högstadiet, bara att jag hade 28,5 i storlek då, inte otrycka 26,5:or som dessa. Insåg snabbt att det var totalt omöjligt att åka på skär, det gick inte ens att försöka åka snabbt. Upskattningsvis skulle jag vara 10-15 sekunder efter per åk med dessa pjäxor. Åkte istället och bara kände på snön och positionen för att jobba upp lite muskelkontakt och känsla. Efter fyra åk slet jag uppgivet av mig pjäxorna, ändå ganska exalterad över att befinna mig i Afrika och stå på skidor.

Under dag nummer två väntade första racet. Jag fick tag i ett par Nordica Dobermann pjäxor, årsmodell 2005. Minns att jag hade ett par likadana pjäxor när jag gick i tvåan på skidhemmet. Skillnaden var då att jag körde med 27,5 i storlek, inte ett par otryckta 26,5:or som dessa. Precis som med Lange-pjäxorna hade flexen i dessa pjäxor sett sina sista dagar, får många år sedan. Min häl tog emot i bak och stortån i fram, när jag har foten barfota nere i pjäxskalet, dvs utan innerskon. Smärtan som jag stod ut med när jag körde med dessa var olidlig, jag gjorde inte ens ett inåk utan åkte direkt upp på start för att köra mitt åk. Jag ville inte ge upp på förhand, utan intalade mig att jag skulle kunna köra på som vanligt, bara jag vågade lite på mig själv och vara tillräckligt brutal. Det går att lura skallen ibland, men inte den här gången. Jag åkte visserligen helt okej, försökte gasa, men det var så långt ifrån vad som egentligen skulle gått att göra med min utrustning. Stundtals kändes det som att pjäxorna inte gick att kontrollera, de samarbetade inte med skidorna. Åket slutade med en urkörning, i en hårnål, jag var sen in och pjäxorna svarade inte som de skulle, helt chanslös. En av bilderna ovan visar min reaktion en stund efter målgång, allt kändes hopplöst. Under andra tävlingen körde på så gott jag kunde och blev 7,5 sekunder efter en österrikare som vann, och han var nog glad över att jag åkte med skitpjäxor eftersom jag "hjälpte" till med att få ner påslaget.

Ruairi, som ni ser på bilden tillsammans med mig när vi sitter på en lunchrestaurang, var son till kvinnan som körde mig till Tiffindell och också den som hjälpte mig få min väska till Tiffindell. Efter uppskattningsvis 30-40 samtal och nästan lika många personliga hot mot folk i luren så lyckades han och hans mamma få tag på en kille som dem tvingade köra upp väskan till Tiffindell. Och den stackars killen vågade inget annat göra. Ruari sa till killen att han pratat med hans chef som hade gått med på att sanktionera hans resa, vilket inte var sant för fem öre. Nio på kvällen satte sig denna stackare och påbörjade den långa resan. Nio på morgonen kom han fram, 20 minuter för sent för att hinna till tredje racets förstaåk. Jag gjorde vad jag kunde med Nordica-pjäxorna och lyckades att få till ett bra åk utifrån förutsättningarna, endast två sekunder bakom Tim och Köll som var i täten. Inför åk två fick jag äntligen plocka på mig min pjäxor, fartdräkten hann jag inte byta, tiden var knapp. Inget inåk, direkt in i banan. Tredje snabbaste tid, med lite Hawai nere på den flackare delen, mycket bättre än förväntat. Åkningen kändes kanon, skidorna hade aldrig känts så aggressiva, det var nästan svårt att hantera dem på grund av det plötsliga pjäxbytet, jag hade hunnit bli van med ett par pjäxor som genererade noll svar. Det var som att gå från en folkracebil till en F1-bil, ungefär. Skidorna svängde mer eller mindre av sig själva, både när jag ville det och inte ville det, och jag var nära flertalet grenslingar.

Race nummer fyra, sista racet, min första riktiga chans. Åkningen kändes bra, försökte pusha så hårt jag bara kunde, även om jag bara hade ett åk i kroppen med min utrustning så körde jag som om jag haft ett helt träningsläger i ryggen. Men det var inte min dag, inte mina race, inte min resa över huvud taget. 10-15 käppar innan mål grenslade jag en hårnål. Enormt tungt, att ha åkt så långt och bli så otursförföljd. Men sådan är skidåkning. Jag var less några minuter, men jag såg till att det gick över ganska snabbt. Frågade om jag fick köra föråket i andraåket, vilket jag fick. Vi lattjade innnan start och spelade in en rolig video då grabbarna stod och ”peppade” mig, och sedan drog jag iväg. Jag var snabbast med knappt en halvsekund i det åket. Ett föråk är inte tävling, men det var i alla fall kul att få till ett åk. Att tävlingarna blev som dom blev var självklart tråkigt, men hade jag vetat utfallet innan hade jag åkt ändå, utan minsta tvekan. Hela vistelsen var så fullproppad med roliga och härliga stunder som jag kommer minnas för resten av mitt liv.

Under resan tillbaka till Johannesburg såg vi en minibuss som låg ett tiotal meter bredvid vägen, sönderbränd. Precis på samma ställe som jag och kvinnan fick svänga ut i vägen för att undvika köra på den svarta man och den livlösa mannen som låg bredvid. Tragiskt, jag hoppas verkligen att mannen överlevde, och likaså om det fanns fler passagerare. Eftersom Tim och övriga bodde så pass uruselt dåligt och osäkert när dem kom ner till Johannesburg, så bokade vi ett fint hotell i ett säkert område de två sista nätterna i Johannesburg. Under eftermiddagen när vi kom dit försökte en man råna en bilist vid ett trafikljus, rånaren sköt mot mannen genom rutan men missade, och bilisten kunde tack och lov fly därifrån. Och det var 150 meter från vårt hotell. Som sagt, det kändes att man var långt hemifrån. Sista dagen fick jag och Filip skjuts av Ruairi till ett Safari som låg två timmar bort med bil. Vi hämtade lånebilen vid ”The Ski Deck” (se bilder ovan), ett ställe där sydafrikanerna lär sig att stå på skidor för första gången. Synd att de inte hade en lektion när vi var där, hade varit något att se. I vilket fall, på väg mot safarit åkte genom otroligt fint landskap, och passerade många fattiga byar där folk som hade det bra bodde i plåtskjul. Safarit var häftigt, fick inte möjlighet att se alla ”Big Five”, men tre utav dessa i alla fall – elefant, noshörning, och lejon! Och självklart massor med andra djur som zebror, aligatorer, antiloper. Och vid den avslutande gruppmiddagen under kvällen så blev vi bjudna på en buffé där de serverade alla dessa djur. Kändes ganska sjukt att äta många av djuren man precis sett på safarit, haha.

Det här blev långt, men sammanfattningsvis kan jag kort och gott säga att det var den mest händelserika och roligaste resa jag gjort! Tiffindell har planer på att utöka utbudet av backar och träningserbjudanden, de siktar på att bli det nya Nya Zeeland. Och de har all chans att dra dit träningsgrupper, det är ett optimalt ställe att vara på. Kostar lite, boende 50 meter från backen, bra service, fin backe – det må inte se mycket ut för världen på bilderna, men i år var en dålig vinter. Vi hade 15 slalomkäpp brant följt av 35-40 käpp flack med lite lut. Är backen öppen hela vägen uppifrån som den generellt är så är det runt 40 käpp brant. Så, planerar ni att prova något nytt, så rekommenderar jag er att åka dit på träningsläger/tävlingar, trots mina skräckhistorier ovan. Se bara till att ordna säker transport och bra boende i Johannesburg om det är dit ni flyger, det var det vi inte riktigt var förderedda på.

08/19/2014 - 21:55 | Kategori: | 0 Kommentarer »

I början av sommaren fick jag möjligheten via Swedbank att gå på utbildning hos Essen International, en värumärkesbyrå i Stockholm. Den forne skidlegendaren Per Elofsson var tillsammans med Håkan Bergkvist med från Swedbank, som båda ansvarar för Private Banking Pro-tjänsten, och Marcus Sjöholm från Essen International höll i själva utbildningen. Dagen fylldes av information kring hur man som idrottare bygger upp sitt personliga varumärke och allt vad det betyder. Väldigt intressant och lärorik, minst sagt. Jag har nu under sommaren skissat på vad jag lärde mig och skall försöka omsätta detta och göra verklighet av mina tankar och anteckningar. Rent visuellt inget revolutionerande på något sätt, men skall arbeta mer med de övriga delarna kring varumärkesbyggandet.

Nytta blandades med nöje under utbildningen, ett par pingismatcher hanns med under bensträckarna. Och som vanligt blir det alltid prestigefyllt då vinnarskallar gör upp. Jag sticker ut hakan lite och anser mig själv vara en spelare med ett brett och vasst register för att vara en spelare fostrad vid pingisborden på skolrasterna under högstadietiden, men jag förlorade stort mot Per som såg ut som han lika gärna hade kunnat varit pingisspelare istället för längdåkare.

07/19/2014 - 19:02 | Kategori: | 0 Kommentarer »

Tiden bara rusar förbi, som vanligt. Jag hinner med det jag behöver, jobba-äta-träna-sova, men mer då? Nej, det är så det är och ser ut, vid närmare eftertanke är ändå ganska skönt. Rutiner. Något som jag saknar under vintern, då det kan bli mycket dötid. Dötid kan jag ju dock ta tillvara på, men det är inte alltid jag har energi till det heller. Eller så är det bara en dålig bortförklaring. Dötid blir tillslut en stressfaktor, och den är ostimulerande. Vi får bara en viss tid här på jordklotet, så varför inte bara ta tillvara på den. Jag säger inte att man inte bara får vara och inte göra ett skit emellanåt, det är självklart viktigt kanske, men för mycket av den varan är inte bra. I alla fall inte för mig, finns säkerligen folk som uppskattar det, men inte jag. Den lediga tid jag får nu, vid träningsfria dagar, uppskattas så mycket mer och känns på något sätt så mycket mer effektiv än den lediga tid jag är van vid. Jag trivs med vardagen helt enkelt. Och det går ju inte att komma ifrån, kroppen mår bra och träningen svarar, vilket är oerhört skönt och lugnande och bidrar till mitt välbefinnande. Förberedelserna inför säsongen kan mitt uppe i denna intensiva vardag fortsätta i lugn och ro.

07/13/2014 - 12:10 | Kategori: | 0 Kommentarer »

Familj, flickvän, vänner, sponsorer (http://www.emiljohansson.nu/sponsorer) och alla andra härliga människor i min omgivning, tack för säsongen som varit. Just nu pågår arbetet med att åka runt till alla sponsorer och lämna över lite saker som ett litet tack för 2013/2014. Avstämning och uppföljning. Nya samarbetsformer och avtal börjar också ta vid. Ett arbete som är tidskrävande, men ack så intressant och roligt.

06/14/2014 - 14:10 | Kategori: | 0 Kommentarer »

För ganska exakt två veckor sedan kom jag, Anton och Quick på den roliga idén, kl 22 på kvällen, att vi skulle upp kl 04:50 morgonen efter och göra en topptur till Ryfjället. Vi hade en sjujäkla fin morgon, nästan 1000 fallhöjdsmeter och två och en halv timme senare vi nådde toppen. Mäktig utsikt, minst sagt. Och skidåkningen ner var absolut över förväntan, lite mjuksnö uppe på skaren gjorde det hela till ett njutbart och oförglömligt åk. Lika oförglömligt var det när vi skulle ta oss igenom det sista partiet skog, tog säkert 30-40 minuter att snirkla sig runt alla träd och försöka hitta rätt väg ner så att inte snön skulle ta slut, vilket den dock gjorde ett par gånger.

05/21/2014 - 13:14 | Kategori: | 0 Kommentarer »

Sidor